Fallet med den förlorade tidens nycker

"Det var på den tiden då mammans medvetande började tyna bort. Norma såg det så tydligt. Ett skevt sorgmod hade blivit synligt i ansiktet, och stum och klumpig drog hon sig tillbaka varje gång hon inte klarade mer än att bara famla efter orden. Det var ett långsamt och kravlöst förfall. Så lämnade mamman världen, så lämnade mamman sig själv. Men vad var det hon försökte säga där hon stod i växthuset med en flaska citronläsk som hon tänkte vattna krukväxterna med? Kolsyra skulle visst vara bra för plantorna och för de små hoptrasslade rötterna. Mamman mumlade något om att hon inte längre klarade av att göra vad vartenda skolbarn klarade av med förbundna ögon. Dessutom luktade möblerna inne i huset något sötaktigt polermedel, och det fick hon så infernaliskt ont i huvudet av. Hon såg på Norma med ett av dessa outgrundliga leenden. Men jag mår fint, sade hon. Det skulle Norma veta. Och hon mindes det mest väsentliga. Hon sade sitt namn: Edith. Hon lyssnade på sitt namn. Jag har aldrig bry