Min psykiatrier

En dramatiker i medelåldern befinner sig i yrkesmässig kris. Hon famlar i ett töcken av depression, och för att få rätt till sjukdagpenning måste hon besöka en psykiatrisk mottagning. Psykiatern är klarsynt men lekfull. När dramatikern går hem från mötet dröjer han kvar hos henne. Påminner han inte lite grann om hennes egen far? Dramatikern tänker allt mer på psykiatern och hans privatliv. Hon fantiserar om hans borgerliga äktenskap, om middagar, spelkvällar och inspirerande samtal med andra äkta par. Psykiatern och hans vänner ingår i de bildade kretsarna som bär upp kulturlivet, men vad söker de egentligen i konsten? I jagberättarens teaterkretsar betraktas en sådan livsstil med förakt, men också med avundsjuka drömmar om materiell trygghet. Och samtidigt - utgör borgarna inte grundvalen för konstnärernas existens?